Använd ett material för tre små experiment innan du skalar upp

Lägg fram hela mängden du är villig att använda. Ta bort skadade bitar, omärkta produkter och allt som kräver ovana blad, värme, ångor eller specialhantering. Klipp papper, tyg eller kartong i lika stora mått; mät upp lika långa garnbitar; dela mjuk övningslera i portioner med ungefär samma vikt. Märk tre portioner F, J och S och lägg sedan reserven R utom räckhåll. Reserven är till för att upprepa ett försök eller göra en nödvändig sammanfogningsflik, inte för att förstora provet som råkar verka mest lovande.

Begränsa också uppsättningen verktyg: en lämplig sax, linjal, blyertspenna, trubbigt ritsverktyg och endast ett fästmaterial som är godkänt för materialet. Ge varje studie samma tidsram, till exempel femton minuter. Följ aktuella förpackningsanvisningar för ventilation, torkning, skyddsutrustning och avfallshantering. Improvisera inte med öppen låga, okända lösningsmedel, köksredskap eller belastningar. En begränsad materialbudget är inget kreativt straff; den gör resultaten från de tre försöken lättare att jämföra, eftersom ett prov inte obemärkt kan förbruka mer material, tid eller utrustning än de andra.

Spara en smal, obehandlad remsa från reserven eller fotografera materialets ursprungliga skick utan att använda något av det. Beskriv fyra egenskaper som går att observera med enkla ord: platt eller böjt, flexibelt eller styvt, kompakt eller fransigt i kanten, matt eller reflekterande på ytan. Böj materialet försiktigt en gång och släpp det på bordet. Anteckna om det fjädrar tillbaka, behåller ett veck, sjunker ihop eller får ett tryckmärke. Avsluta långt innan materialet går sönder.

Utgångsläget hindrar minnet från att bli ditt mätinstrument. Senare kan en yta verka sträv bara för att du har glömt hur fiberrik den var från början, eller ett vikt prov kan verka stabilt bara för att originalarket redan var böjt. Undvik värderande ord som elegant, professionell eller tråkig. ”Kanten delar sig i synliga fibrer efter en vikning” kan vägleda en senare tillskärning eller fog; ”materialet ser billigt ut” gör det inte.

Välj en huvudsaklig handling för prov F. Papper eller tunn kartong kan vikas, rullas eller klippas och lyftas; tyg kan plisseras, tvinnas eller rynkas; garn kan rullas till en spiral med varierande radie; mjuk lera kan pressas till en platta, rullas till en korv eller formas till en hålighet. Kombinera inte alla dessa. Upprepa den valda handlingen ett litet, räkningsbart antal gånger och anteckna riktning, avstånd och handens position.

Släpp provet och låt det vara i en minut. Betrakta det från sidan och markera var det nuddar bordet, var det håller höjden och var det kollapsar. Anteckna om du måste hålla i det för att behålla den valda formen. Ringa in en böj, kurva, vikning eller spänningslinje som du skulle kunna upprepa. Om en spricka, utdragen tråd eller permanent intryckning uppstår, anteckna exakt var i stället för att laga den. Lägg inte till lim, sömmar, färg, ytbehandling eller extra stöd på F; då skulle du besvara en annan fråga.

Dela prov J i två flikar eller segment och välj en enkel sammanfogning. Papper kan hakas i varandra med två skåror eller fästas med en vikt flik; kartong kan fogas med en enkel skåra; tyg kan sammanfogas genom att trä en smal remsa av samma tyg igenom; garn kan knytas med en namngiven knut; kompatibel övningslera kan sammanfogas med metoden som anges av tillverkaren. Om tejp, lim, tråd eller ett annat främmande fästmaterial behövs, anteckna den exakta typen och mängden, eftersom fästmaterialet nu ingår i förutsättningarna.

Gör en fog, vänta den angivna tiden för att den ska sätta sig och undersök den med samma försiktiga rörelser: vänd provet, flytta det en gång över bordet och ställ det bara upp om det inte bär någon vikt. Håll utkik efter glidning, rotation, öppning, buckling eller ökad tjocklek vid överlappningen. Mät kontaktytans längd i stället för att skriva ”lite överlappning”. Fotografera fram- och baksidan. En fog som öppnar sig ger användbara belägg; bevara öppningen innan du använder reserven för att upprepa de ursprungliga förutsättningarna. Använd inte proverna för att hänga upp föremål, hålla vätska, bära last eller komma i kontakt med mat.

Låt prov S behålla sin form och dela in ytan i tre lika stora zoner samt en smal, obehandlad kant. Använd ett säkert verktyg och en enda handling, och variera bara intensitet eller avstånd. En trubbig stylus kan trycka fram ljusa, medelstarka och djupa linjer; en torr pensel kan skapa glesa, medeltäta och täta spår; garn kan löpa tvärs över en yta med tre olika mellanrum; lera kan få samma märke på tre olika djup. Om materialet behöver torka ska du jämföra det först när alla zoner har nått samma stabila tillstånd.

National Museum of Women in the Arts uppmanar elever att märka sina utforskande märken med vilket verktyg de använt och vilka detaljer som hjälper dem att upprepa dem. Skriv korta instruktioner som ”trubbig spets, tre drag från kroppen, medeltryck”, inte bara ”texturtest”. Granska zonerna rakt framifrån, i släpljus och genom en lätt beröring om det är tillåtet. Anteckna kanternas skärpa, relief, reflektionsförmåga och eventuella förändringar i flexibilitet. Avsluta om materialet blir pulveraktigt, förblir klibbigt, fäller eller förändras på ett sätt som anvisningarna anger som olämpligt.

Ge varje prov fyra rader: vad jag gjorde; vad som ändrades direkt; vad som fanns kvar efter väntan; vad som satte gränsen för fortsatt arbete. Till exempel: ”Jag vek tvärs över kortsidan tre gånger. Två åsar förblev synliga och mitten lyftes. Efter en minut höll den andra åsen fortfarande formen. Vid den fjärde vikningen började ytterkanten spricka.” Det är mer användbart än att betygsätta F som lyckat och J som en besvikelse.

MoMA:s Material Lab kombinerade små materialprover med aktivitetsförslag för att koppla taktil upptäckt till konstnärers val. Gör den kopplingen konkret: fäst anteckningen vid provet, ta med provets bokstav i fotografierna och använd samma bakgrund, avstånd och belysning för alla tre. Om ett resultat överraskar dig, beskriv den fysiska skillnaden innan du tillskriver den en betydelse. Skriv inte om en oavsiktlig reva till en avsiktlig uttryckseffekt; den kan bli en idé senare, men först är den en reva som uppstått under dokumenterade förutsättningar.

Lägg det obehandlade utgångsprovet, F, J och S på en rad. Ställ en fråga som passar varje prov: Hur mycket av formen i F finns kvar utan hand eller stöd? Hur förändras J:s kontaktyta efter samma försiktiga rörelse? Vilken zon på S går fortfarande att urskilja i rakt och vinklat ljus? Proverna har olika uppgifter, så ett sammanlagt betyg eller en skönhetstävling skulle sudda ut användbara skillnader.

Leta sedan efter en enda koppling mellan studierna. Kan vikningen på F ge en renare kant för skåran på J? Döljer tjockleken vid J de grunda märkena på S? Gjorde det djupaste trycket på S det lättare att böja F längs den linjen? National Gallery of Arts texturövning ber eleverna jämföra både sina processer och sina resultat. Gör samma åtskillnad här: identifiera handlingen som gav ett visst resultat, inte bara provet som gör sig bäst på bild. Om två förutsättningar ändrades utan att du märkte det, markera jämförelsen som ofullständig och upprepa den i liten skala.

Avsluta arbetspasset med en mening som innehåller tre delar: behåll, ändra och bedöm. Till exempel: ”Behåll F:s dubbla vikning, ändra bara avståndet från två centimeter till en och bedöm höjden när det släppts efter en minut.” En annan studie kan behålla bredden på skåran i J och ändra överlappningen med fem millimeter, eller behålla det trubbiga verktyget i S och ändra avståndet mellan linjerna. Om meningen innehåller två förändringar ska du dela upp den i separata framtida försök.

Skala inte automatiskt upp. Upprepa först resultatet en gång utifrån dina anteckningar. Fundera på om ett större ark innebär längre spann, annan torktid, nya fogar eller verktyg som du inte har testat. Gå vidare till ett måttligt större prov först när resultatet går att upprepa, dess begränsning är godtagbar och det finns tillräckligt med material kvar från samma sats eller en tydligt dokumenterad sats. Förvara de tre studierna med datum, materialnamn, mått, väntetid och fotografier. Rengör verktygen enligt anvisningarna. Proverna utgör en färdig undersökning av materialet och en praktisk karta för nästa beslut.