Medkänsla och empati i ett vardagligt samtal

Cambridge definierar empati som förmågan att dela en annan persons känslor eller upplevelser genom att föreställa sig personens situation. Medkänsla definieras som en stark känsla för en annan persons lidande eller olycka, tillsammans med en önskan att hjälpa (Cambridge Dictionary: empathy; Cambridge Dictionary: compassion). Enkelt uttryckt fokuserar empati på förståelse, medan medkänsla innebär omtanke och en vilja att hjälpa.

Det här är användbara skillnader, inte fasta kategorier. Omtanke kan hjälpa dig att uppmärksamma någon annans perspektiv, och förståelse för personens situation kan naturligt leda till att du erbjuder stöd. I ett samtal kan någon uttrycka det ena eller det andra utan att säga vilken känsla de har. Orden spelar mindre roll än att lyssna noga och respektera vad den andra personen vill.

Empati låter ofta som ett försök att förstå den andra personens upplevelse utan att påstå att du vet exakt hur den känns. Till exempel:

De här meningarna nämner något personen berättat och lämnar utrymme för rättelser. Den sista delen är viktig: att föreställa sig någon annans situation är inte samma sak som att veta exakt hur personen känner sig. Om du är osäker kan du ställa en enkel fråga i stället för att tillskriva personen en känsla: ”Vilken del har du tänkt mest på?”

Försök att inte låta dina egna erfarenheter ersätta personens. ”Jag vet precis hur du känner” kan stänga samtalet, även om det sägs i all välmening. En mer varsam formulering är: ”Jag har varit med om något liknande, men på ett annat sätt. Jag vill gärna förstå hur det har varit för dig.”

Medkänsla förenar omtanke med en önskan att göra situationen lättare. I praktiken kan det vara en vänlig kommentar, ett konkret erbjudande eller att helt enkelt fråga vilken hjälp personen vill ha, om någon. Till exempel:

Ett erbjudande är mer respektfullt när det är konkret och lätt att tacka nej till. ”Jag kan komma med middag på torsdag om det skulle hjälpa” ger den andra personen ett tydligt val. Däremot utgår ”Jag ska lösa det här åt dig” från att personen vill ha hjälp och att du kan avgöra vad det innebär att lösa situationen.

Medkänsla kräver inte att du löser situationen. Ibland är det hjälpsamma att finnas där, lyssna eller acceptera ett ”Nej tack”. En omtänksam avsikt gör inte varje erbjudande användbart; den andra personens önskemål avgör vilken sorts stöd som passar.

Att förstå någons perspektiv innebär inte att hålla med om alla beslut eller godkänna alla handlingar. Du kan visa att du har förstått personens resonemang och samtidigt vara tydlig med din egen uppfattning. Till exempel: ”Jag förstår att du kände dig pressad att svara snabbt. Jag ser ändå annorlunda på beslutet.”

Ett sådant svar skiljer perspektivtagande från att hålla med. Det undviker också att låtsas känna något som du inte känner. Du kan säga: ”Jag kan inte veta exakt hur det kändes för dig, men jag vill förstå” eller ”Jag hör att du är frustrerad, men jag är inte bekväm med det som hände sedan.”

När någon berättar om en svår upplevelse kan du gå igenom de här tre stegen:

Den här ordningen förenar empati och medkänsla när personen uppskattar båda: försök först förstå och erbjud sedan omtanke i en form personen själv kan välja. Om personen hellre vill låta bli att prata eller tacka nej till hjälp, respektera svaret. Du kan vara varm utan att tränga dig på.

Att tro att empati innebär att hålla med. Du kan förstå någons synsätt och ändå vara oense med personens val. Säg vad du förstår och uttryck sedan tydligt din egen gräns eller ståndpunkt.

Att tro att medkänsla innebär att ge råd. Råd är bara en möjlig form av hjälp. Fråga om personen vill ha förslag innan du kommer med dem.

Att anta att alla vill ha samma sorts stöd. En person kanske uppskattar praktisk hjälp; en annan kanske föredrar utrymme eller en chans att prata. Fråga i stället för att gissa.

Att göra samtalet till en fråga om dina känslor. Ett kort personligt exempel kan skapa samhörighet, men rikta sedan uppmärksamheten tillbaka mot den som berättade. Du kan säga: ”Jag har varit med om något liknande, även om jag vet att din situation är annorlunda. Hur har det varit för dig?”

Tänk dig att en vän berättar att helgplanerna har gått i stöpet. Ett empatiskt svar kan vara: ”Du hade sett fram emot det, så jag förstår att det känns tråkigt att planerna ändrades.” Ett medkännande erbjudande kan fortsätta: ”Skulle du vilja hitta på något annat tillsammans, eller vill du hellre göra egna planer?” Erbjudandet är frivilligt och ger den andra personen utrymme att välja. Du behöver inte lösa situationen för att visa omtanke.

Om den andra personen tackar nej, acceptera svaret utan att göra samtalet till ett test på tacksamhet. Om personen vill prata, låt det hen berättar styra nästa fråga. Om personen vill ha praktisk hjälp, fråga vilken liten insats som faktiskt skulle vara till nytta. De här exemplen är redaktionella illustrationer av definitionerna ovan, inte ett manus som garanterar en viss reaktion.

Empati är ett försök att förstå en annan persons känslor eller upplevelse ur personens perspektiv. Medkänsla innebär dessutom omtanke och en vilja att hjälpa. De kan överlappa, och inget av dem kräver perfekta formuleringar. I vardagliga samtal kan du lyssna på vad personen faktiskt säger, kontrollera att du har förstått och fråga vilken sorts svar som skulle kännas hjälpsamt.

Definitionerna och lässtrategierna ovan kommer från de angivna källorna. Förslagen, meningarna och beslutsfrågorna är redaktionella anpassningar för vardagligt bruk; de utlovar inte ett visst resultat.