Förstå lateralisering utan att sätta etiketter på människor

Hjärnans vänstra och högra hemisfär är inte identiska kopior. Inom neurovetenskapen syftar hemisfärisk lateralisering på att en funktion eller ett mönster av hjärnaktivitet är starkare förknippat med den ena hemisfären än med den andra. ”Starkare förknippat” är viktigt: det beskriver en relativ tendens, inte en exklusiv uppgift där den ena sidan arbetar ensam.

Språk och visuospatial bearbetning är exempel på funktioner som kan uppvisa lateraliserade mönster. Forskarna vid University of Utah som genomförde en omfattande bilddiagnostisk studie identifierade vänsterlateraliserade nav i områden förknippade med språk och det så kallade default mode-nätverket, samt högerlateraliserade nav i områden förknippade med uppmärksamhetskontroll. Resultaten visar att lateralisering kan variera mellan hjärnregioner och nätverk. De visar inte att alla språk- eller rumsuppgifter helt och hållet hör till den ena sidan.

Vardagliga uttryck som ”vänsterhjärna kontra högerhjärna” gör ofta den här specifika idén till en svepande berättelse om personlighet: analytiska människor sägs föredra vänster sida, medan fantasifulla människor sägs föredra höger. Det förändrar frågan. En skillnad i hur en viss förbindelse eller funktion är fördelad är inte belägg för att en persons hela hjärna globalt domineras av den ena hemisfären.

I en sakkunniggranskad studie från 2013 i PLOS ONE analyserade Jared Nielsen och kollegor vilotillståndsbilder av hjärnan från 1 011 personer i åldern 7 till 29 år. Forskarna mätte funktionell lateralisering mellan par av hjärnregioner och undersökte om starkt vänsterlateraliserade förbindelser tenderade att grupperas tillsammans hos individer, och om detsamma gällde för högerlateraliserade förbindelser.

De identifierade vänster- och högerlateraliserade nav, men lateraliseringen verkade vara lokal snarare än global. Med andra ord var starkt lateraliserade förbindelser inte belägg för ett nätverk som var vänster- eller högerdominerat hos en individ som helhet. Författarna drog slutsatsen att resultaten inte stödde idén om en generell ”vänsterhjärne-” eller ”högerhjärnefenotyp”. University of Utahs pedagogiska sammanfattning av forskningen lyfter fram samma huvudpoäng: studien fann inga bilddiagnostiska belägg för de populära personlighetstyperna.

Det är viktigt att ta hänsyn till resultatets räckvidd. Studien undersökte en specifik hypotes om hjärnnätverk med hjälp av avbildning i vilotillstånd. Den mätte inte alla mänskliga förmågor, förklarade inte alla former av hemisfärisk specialisering och visade inte att hemisfärerna aldrig skiljer sig åt. Resultatet ifrågasätter påståendet att individer kan delas in i personlighetstyper utifrån vilken hemisfär som dominerar hela hjärnan; det undanröjer inte den mer avgränsade vetenskapliga forskningen om lateralisering.

Ett vanligt misstag är att gå från ”vissa funktioner uppvisar en tendens till den ena hemisfären” till ”en person styrs av den ena hemisfären”. Påståendena betyder inte samma sak. Ett mönster i vissa regioner eller förbindelser kan inte i sig fastställa en stabil personlighetskategori som gäller för resonemang, kreativitet, kommunikation och vardagsbeteende.

PLOS ONE-studien undersökte detta genom att

testa om lateraliserade förbindelser samvarierade hos samma individer på ett sätt som skulle tyda på ett brett vänster- eller högerdominerat nätverk. Resultaten visade inte något sådant globalt mönster. Författarna beskrev i stället lateralisering som en lokal egenskap hos hjärnnätverk. Det är ett mer precist sätt att tala om forskningsresultaten: fråga vilken funktion, vilka regioner eller förbindelser och under vilka förhållanden, i stället för att ge en person en allmän etikett utifrån hemisfär.

Studien använde också bilder från vilotillstånd, så resultaten gäller mönster som mättes när deltagarna inte utförde någon specifik läs-, tecknings- eller resonemangsuppgift. De bör inte tänjas till påståenden om att en viss aktivitet aktiverar bara den ena hemisfären. University of Utahs sammanfattning är användbar för att korrigera personlighetsmyten, medan originalartikeln beskriver metoderna och begränsningarna som behövs för att tolka resultaten varsamt.

Föreställ dig att du läser en kort beskrivning av ett rum och sedan skissar dess planlösning. När du läser texten tolkar du skrivna ord och följer deras innebörd. När du skissar omvandlar du den förståelsen till en rumslig utformning på papper. Det kan vara frestande att kalla det första steget ”vänsterhjärna” och det andra ”högerhjärna” och sedan dra slutsatsen att aktiviteten växlar från den ena hemisfären till den andra.

Den slutsatsen går längre än vad exemplet kan visa. Läsning och teckning är komplexa uppgifter; deras benämningar säger oss inte vilka nätverk som är aktiva hos en individ. Att vissa språk- och visuospatiala funktioner kan vara lateraliserade bevisar inte att varje uppgift i sin helhet hör till bara den ena sidan eller att en persons förmåga i någon av uppgifterna avslöjar en personlighet med en dominerande hjärnhalva. En hållbarare slutsats är mer begränsad: olika delar av en aktivitet kan använda olika processer, och forskare behöver mäta hjärnaktivitet för att undersöka deras lateralisering. Exemplet är ett sätt att öva på noggrann tolkning, inte ett påstående om en hjärnskanning eller ett uppmätt resultat från en uppgift.

När du stöter på ett påstående om vänster- eller högerhjärnans funktion, fråga dig:

Om en källa går från en specifik observation till en svepande etikett utan att visa sambandet, se etiketten som en tolkning, inte som ett fastställt faktum.

Hemisfärisk lateralisering är ett verkligt och avgränsat begrepp: vissa funktioner och hjärnnätverk kan vara starkare förknippade med den ena sidan. Men förekomsten av lateraliserade mönster rättfärdigar inte att människor klassificeras som globalt vänster- eller högerhjärnedominerade personlighetstyper. Nielsen och kollegors analys av 1 011 vilotillståndsbilder fann inga belägg för en sådan helhjärnefenotyp, samtidigt som den identifierade lokala lateraliserade nätverk. När du bedömer ett påstående om hjärnhalvorna bör du ha den uppmätta funktionen, metoden och räckvidden i åtanke. Då bevarar du det neurovetenskapen kan berätta utan att begära att en specifik hjärnskillnad ska förklara en hel person.

Det ursprungliga exemplet med läsning och skissande och källchecklistan skiljer uppgiftsobservationer från personlighetsbedömningar. De angivna källorna stödjer beskrivningarna av studien; exempel och övningar är originalmaterial som tillämpats redaktionellt.