Titta innan du läser etiketten med ett observationskort i sex delar

Anteckna den officiella platsen eller galleriet, verket du står framför och varifrån du får betrakta det. Om titeln redan är synlig kan du skriva ner den utan att läsa resten av etiketten. Blanda inte ihop verk i närheten, en reproduktion och originalet i samma observation. Börja med att se verket i sin helhet och flytta dig sedan bara om lokalen tillåter det. Skriv datumet, eftersom belysning, installation och den utställda versionen kan förändras. Kortet gäller just detta möte med verket; det gör inte anspråk på att beskriva varje fotografi, upplaga eller senare installation av verket.

Lista synliga figurer, föremål, ytor, märken, tomrum eller upprepade enheter utan att först sätta namn på en berättelse. Använd lägesord som övre vänstra hörnet, mitten, bakom, fäst vid, avskild eller upprepad. Om verket är abstrakt beskriver du avgränsade ytor, former och mellanrum i stället för att tvinga dem att föreställa bekanta föremål. Skilj på ”en röd oval syns nära kanten” och ”ovalen symboliserar fara”. Det första går att observera; det andra är en tolkning som kräver stöd. Om du är osäker på vad du ser kan du skriva ”liknar” eller ”oidentifierad form” och behålla osäkerheten.

Välj två eller tre dominerande färger och notera kontrast, upprepning eller övergång. Identifiera sedan raka, böjda, brutna, mjuka eller skarpt avgränsade linjer och geometriska eller oregelbundna former. NGAs avsnitt om konstnärliga element använder färg, linje, form och volym som separata sätt att undersöka hur verk är uppbyggda. Koppla inte en universell känsla till en färg eller linje. Beskriv i stället vad den synligt gör: en ljus yta skiljer två mörka grupper åt, en diagonal skär genom bildytan eller upprepade cirklar leder blicken över ytan. Andra betraktare kan kontrollera dessa samband även om deras reaktioner skiljer sig åt.

Du kan läsa den officiella materialbeskrivningen senare, men börja med att anteckna vad ytan verkar visa: tjocka eller tunna lager, släta partier, fogar, snitt, fingeravtryck, vävda fibrer, polerade reflexer eller verktygsspår. NGAs resurs om textur beskriver hur penslar, palettknivar, svampar, fingrar, lager och skrapning kan skapa olika utseenden. Det ger ett ordförråd för att beskriva spår, men ingen säkerhet om hur just det här verket faktiskt skapades. Håll ”ser upphöjd ut” åtskilt från ”gjord med palettkniv” tills en tillförlitlig källa bekräftar verktyget. Rör aldrig vid verket om inte lokalen uttryckligen uppmanar dig att göra det.

Lägg märke till verkets faktiska eller uppskattade skala, de största och minsta elementen, täta och öppna partier, symmetri eller obalans och vad du först lägger märke till och sedan riktar uppmärksamheten mot. Prova att titta bort och tillbaka en gång, eller att skanna från topp till botten och från sida till sida, som MoMA föreslår. Anteckna ordningsföljden utan att slå fast att konstnären avsåg att allas blick skulle röra sig likadant. Om en ram, sockel, projektion, ljudkälla eller omgivande miljö påverkar upplevelsen tar du med den som installationskontext i stället för att låtsas att den ingår i bilden.

Välj den mest specifika observationen på kortet och skriv en fråga som den väcker. En användbar fråga knyter an till belägg: ”Varför förändras materialet vid den här fogen?” eller ”Har den upprepade figuren fått ett namn på etiketten?” Undvik ”Vad betyder alltihop?” eftersom den inte visar vilken källa du kan vända dig till härnäst. Besvara inte frågan genom att hitta på en avsikt. Det ifyllda kortet har sex fält och kan avslutas utan ett omdöme om huruvida du gillar verket, dess kvalitet eller betydelse. Läs etiketten efteråt om du vill pröva eller utveckla frågan, inte för att observationen har misslyckats.