Bygg upp en fiktiv karaktär genom en scen

En karaktär är en person som skildras i ett litterärt verk, men den grundläggande definitionen säger inte hur du får karaktären att kännas levande. Ett användbart praktiskt test är: Om den här personen kommer in i en scen, vad vill hen, vad gör hen åt det och vad blir annorlunda för att hen är där? De här frågorna förvandlar karaktärsdesign från en samling etiketter till en följd av val som läsarna kan följa.

Det betyder inte att varje karaktär behöver en komplicerad bakgrund eller en dramatisk förvandling. En kort scen kan kännas fullständig om karaktären har ett tydligt syfte i stunden. En återkommande karaktär kan visa fler sidor med tiden. Pasco-Hernando State Colleges skrivcenter skiljer mellan platta karaktärer, som skildras med få egenskaper, och runda karaktärer, med mer mångdimensionella personligheter. Centret definierar också en dynamisk karaktär som någon som förändras och motivation som orsaken till att en karaktär handlar eller låter bli att handla. Det här är användbara kategorier, men de beskriver olika dimensioner: en karaktär kan vara enkel och ändå göra ett betydelsefullt val, eller komplex och förbli i stort sett oförändrad.

En roll är den uppgift karaktären har i ett specifikt ögonblick i berättelsen: personen som behöver hjälp, håller inne med en nyckel, ifrågasätter en plan, kommer med nyheter eller gör en enkel uppgift svårare. Det behöver inte vara karaktärens yrke eller en permanent etikett som ”mentorn”. Det är karaktärens funktion i scenen. Samma karaktär kan ha olika roller i olika scener.

Börja med scenens praktiska situation. Vilka är där, vad händer och vad skulle saknas om karaktären togs bort? Om svaret är ”ingenting” har karaktären kanske ännu ingen tydlig roll. Ge hen en handling eller kunskap som påverkar situationen. Rollen ger karaktären en ingång; målet och valet gör personen specifik.

Ett mål är det karaktären försöker uppnå just nu. ”Vara självsäker” eller ”känna sig uppskattad” beskriver en inre önskan, men är svåra att gestalta direkt. ”Få Mara att låna ut det fällbara bordet innan gårdsförsäljningen börjar” ger karaktären något hen kan försöka åstadkomma. Karaktären kan ha större ambitioner, men mål på scenens nivå ger läsarna en omedelbar fråga att följa: kommer hen att få det hen vill ha, och vad kommer hen att försöka härnäst?

Lektionsmaterialet om mål och taktiker i BYU Theatre Education Database förklarar att ett mål är det en karaktär vill ha och att taktiker är metoderna hen använder för att nå det. Där står att karaktären kan byta taktik när en metod misslyckas och att sammanhanget – till exempel plats, relationer och omständigheter – hjälper till att forma valen. För skönlitterära författare är det ett praktiskt sätt att omvandla en abstrakt önskan till ett beteende som går att iaktta.

Prova att formulera ett scenmål så här: ”Jag vill [verb] [specifikt resultat] av/med [person eller omständighet].” Identifiera sedan ett hinder. Hindret behöver inte vara en skurk: den andra personen kan ha en annan prioritet, saken som behövs kan vara otillgänglig eller karaktären kan tveka inför att fråga. Ett mål utan motstånd kan vara uppnått innan det hinner avslöja särskilt mycket.

Målet visar läsarna vad karaktären vill ha; valet visar vad hen är beredd att göra, riskera eller ge upp för att nå det. Valet kan vara litet. Frågar hen rakt ut, förhandlar, skämtar, väntar, erbjuder sig att hjälpa till först eller ger upp försöket? Om ett tillvägagångssätt misslyckas, anpassar hen sig eller håller fast vid det? Handlingar avslöjar prioriteringar mer specifikt än etiketter som ”generös” eller ”envis”.

Låt valet passa karaktärens omständigheter och kunskap. Om karaktären väljer en oväntad väg, ge läsarna tillräckligt med sammanhang för att förstå varför den verkade möjlig för hen. De behöver inte hålla med om beslutet; de behöver förstå logiken bakom det. Betoningen på sammanhang och ändrade taktiker i BYU:s lektionsmaterial är en användbar påminnelse: karaktärens handlingar formas både av situationen omkring hen och av det uttalade målet.

Röst är mer än en återkommande fras eller dialekt. Den omfattar vad karaktären lägger märke till, vad hen kallar saker, hur rakt hen talar, vad hen undviker att säga och hur orden förändras under press. Två personer kan sträva efter samma mål med olika röster eftersom de tolkar hindret på olika sätt.

Förankra rösten i den aktuella scenen. En karaktär som vill be om en tjänst kan erbjuda något försiktigt, formulera frågan som ett skämt eller tala rakt på sak. Den exakta formuleringen bör passa relationen och situationen. Kombinera dialogen med beteende: en paus före ett svar, att flytta runt föremål eller att svara på en annan fråga kan tillföra ett lager utan att förklara karaktärens personlighet för läsaren.

Förändring kan vara en ny övertygelse, en reviderad plan, en eftergift eller en tydligare förståelse av vad som är viktigt. Det behöver inte handla om en total personlighetsförvandling. I en kort scen kanske karaktären bara går från att undvika en fråga till att faktiskt ställa den. I en längre berättelse kan återkommande mål och val byggas upp till en större förändring. Skrivcentrets distinktion mellan dynamiska och statiska karaktärer är användbar här: en karaktär kan förändras under berättelsens gång eller förbli stabil medan händelserna omkring hen utvecklas.

Fråga dig vad scenens utgång förändrar för karaktären: hens möjligheter, relationer, kunskap eller nästa handling. Om ingenting förändras kan det fortfarande vara avsiktligt – men scenen bör göra karaktärens skäl till att stå fast begripliga. En principfast vägran, ett misslyckat försök och en möjlighet som går obemärkt förbi är olika utgångar, även om karaktären hamnar på samma plats som i början av scenen.

Följande exempel är original och illustrativt. Nia förbereder ett bokbyte i en gemensam lokal i kvarteret. Hon behöver få vaktmästaren Ellis att låsa upp ett skåp med extra vikbara skyltar innan de första besökarna kommer.

”Nyckeln till skåpet hänger på kroken”, sa Ellis och rättade till en rad pappersmuggar. ”Det är skåpet som är låst.”

Nia sneglade på klockan. ”Kan du låsa upp det åt mig? De handskrivna skyltarna har börjat krulla sig i hörnen.”

”Jag räknar muggar.”

Hon tog upp två muggar och vände dem mot honom. ”Då kan jag räkna medan du låser upp. Om du inte har utvecklat ett system som även räknar dem som gömmer sig bakom vattenkokaren.”

Ellis tittade bakom vattenkokaren. En mugg vickade där. Han suckade, tog nyckeln och öppnade skåpet. Nia hittade skyltarna och räckte sedan honom muggen hon hade sett på golvet. ”Ditt system var inte långt ifrån”, sa hon.

Han log. ”Nästa gång räknar du. Jag sköter den dramatiska upplåsningen.”

Så här fungerar scenen, utan att behandla de här etiketterna som en formel som varje berättelse måste följa:

Scenen visar också hur delarna samverkar. Klockan och besökarna gör Nias mål brådskande; Ellis uppgift utgör ett hinder; dialogen förmedlar deras val; slutet förändrar hur de ska dela arbetet. Tar du bort alla hinder öppnar Nia helt enkelt skåpet, och samtalet förlorar sitt avslöjande val. Tar du bort målet saknar skämtet riktning.

När en karaktär i utkastet känns som en akt, välj en scen och besvara de här frågorna med enkla ord:

Egenskaper kan fortfarande vara till hjälp. ”Tålmodig”, ”tävlingsinriktad” eller ”noggrann” kan antyda möjliga beteenden, men blir användbara först när de omsätts i handling: den tålmodiga karaktären väntar ut en paus, den tävlingsinriktade gör en gemensam uppgift till en tävling mot klockan och den noggranna kontrollerar listan två gånger innan hen går med på något. Se egenskaper som hypoteser om val, inte som ersättning för dem.

Alla svar behöver inte framgå av dialog eller förklaringar. Låt scenen ge beläggen: ett mål ger den riktning, ett hinder kräver ett val, rösten gör valet personligt och utgången ger läsaren en anledning att minnas det. Så blir en fiktiv karaktär mer än en lista med egenskaper.

Källorna inom skrivande och teaterpedagogik stöder termerna som används om hantverket. Scenen med bokbytet och revisionsövningen i fem delar är originalexempel.