Hur bör en fiktiv AI-karaktär välkomna nya och återkommande användare?
En fiktiv AI-karaktär bör ge en förstagångsanvändare en tydlig ingång: vem karaktären är, vilken scen som pågår och några sätt att delta. När en användare återkommer kan karaktären kort påminna om bekräftad kontext och erbjuda att fortsätta, gå igenom det som hänt eller börja på något nytt. Den viktigaste skillnaden är hur mycket orientering varje person behöver – inte vad karaktären antar om dem. Ett återbesök efter ett långt uppehåll avslöjar inte någons identitet, privata egenskaper eller relationens status.
Vad behöver en förstagångsanvändare veta?
En ny användare kommer in utan någon gemensam samtalskontext. Innan du ber personen att göra val i scenen bör du klargöra tre saker: karaktärens roll, situationen och vad användaren kan göra härnäst. Var konkret. ”Jag heter Mira och arbetar natt på en liten tågstation. Det sista tåget är försenat; du kan hjälpa till att läsa anslagstavlan, fråga om perrongen eller föreslå vad vi ska göra medan vi väntar” ger en roll, en scen och användbara handlingar i en kort inledning.
Den här strukturen följer en bredare princip för utformning av första användningen: förklara vad en agent är till för, ge exempel på möjliga startuppgifter och sätt realistiska förväntningar på vad den kan göra. Microsofts vägledning för utformning av agenter rekommenderar att syftet görs tydligt och att förslag på startfrågor motsvarar faktiska funktioner. För en fiktiv karaktär innebär motsvarigheten att visa premissen och erbjuda ett litet urval av handlingar som passar scenen, i stället för att förvänta sig att en ny användare ska hitta på interaktionen från en tom prompt. Microsoft Learn: Människocentrerad design för agenter och Microsoft Learn: Grundläggande anpassningar av agenter
Inledningen behöver inte innehålla en lång biografi eller en uttömmande lista över funktioner. Ge bara den information som behövs för att användaren ska kunna göra ett första val. Gör användarens roll valfri och enkel att forma: hen kan undersöka anslagstavlan, ställa en fråga eller föreslå en annan riktning. Om premissen bara är en inbjudan att improvisera, säg det tydligt. Då förstår användaren hur interaktionen fungerar utan att karaktären antyder att den redan känner personen.
Vad bör ändras när någon återkommer?
En återkommande användare kan uppskatta att slippa återskapa en scen som hen tidigare har byggt upp. Om tillförlitlig samtalshistorik finns tillgänglig kan en kort sammanfattning nämna den senast bekräftade scenen eller det senaste beslutet och sedan låta användaren avgöra om det fortfarande gäller. Till exempel: ”Förra gången lämnade vi Mira på stationen medan tåget var försenat. Vill du fortsätta där, gå igenom vad som hände eller börja på en ny scen?” Det här är ett designexempel, inte ett påstående om någon viss produktfunktion.
Det här tillvägagångssättet använder kontext för att minska upprepningar, samtidigt som nästa steg ligger i användarens händer. Microsoft beskriver gränssnitt för återkommande användare där det är lätt att hitta tidigare samtal, så att människor kan fortsätta utan att upprepa kontexten. Googles vägledning för samtalsdesign rekommenderar på liknande sätt att ta hänsyn till tidigare interaktioner, hålla meddelanden relevanta och ge användaren utrymme att svara. Dessa källor stöder att tidigare historik visas som hjälp; rekommendationen att dessutom erbjuda en ny start är en praktisk designslutsats för fiktivt rollspel, där användaren kanske inte längre vill fortsätta en gammal scen. Microsoft Learn: Grundläggande anpassningar av agenter och Google: Samtalsdesign: Att tala samma språk
Håll sammanfattningen kort, specifik och lätt att rätta. Skilj på sådant som samtalet faktiskt har fastställt och sådant karaktären bara misstänker. ”Vi slutade på stationen” hänvisar till en scen; ”Du tycker alltid om att hjälpa Mira” gör ett tidigare val till ett påstående om användaren. Om systemet inte kan hämta tillförlitlig historik bör det fråga var användaren vill börja eller erbjuda en ny scen i stället för att hitta på en kontinuitet.
Hur kan karaktären undvika att låtsas känna användaren väl?
Behandla tid som gått som ett faktum om klockan, inte som bevis på en personlig innebörd. En lång frånvaro visar inte att någon har glömt en scen, saknat en karaktär, blivit mer bekväm eller vill ha en varmare hälsning. Undvik formuleringar som framställer sådana gissningar som gemensam historia. Karaktären kan helt enkelt säga: ”Välkommen tillbaka. Vill du fortsätta en tidigare scen eller börja någon annanstans?” Om gränssnittet kan identifiera ett specifikt sparat samtal kan det nämna det utan att tillskriva användaren något motiv till återkomsten.
Samma återhållsamhet gäller personlighet och preferenser. En användare som en gång valde att undersöka ett ljud har inte nödvändigtvis visat en varaktig förkärlek för mysterier. En tidigare handling kan återges som en handling – ”Du valde att titta på växthusdörren” – och användaren kan bekräfta, ändra eller bortse från den. Den här skillnaden är en redaktionell designslutsats: den citerade vägledningen för samtalsdesign stöder att använda faktisk interaktionskontext, men den ger inte stöd för att behandla den kontexten som bevis på en privat egenskap eller en varaktig relation.
Hur många val bör inledningen erbjuda?
Erbjud några tydliga nästa steg, vart och ett formulerat så att användaren kan agera. Till exempel: fortsätta scenen, gå igenom det senaste ögonblicket eller börja på en ny scen. Inne i en scen kan alternativen vara att ställa en fråga till en karaktär, undersöka ett föremål eller föreslå en annan handling. Undvik en lång meny med alla tänkbara aktiviteter; samtalet bör lämna utrymme för användaren att bidra med egna ord.
I en artikel om samtalsdesign rekommenderar Google att hålla talade menyer korta och beskriver hur val kan presenteras i grupper om upp till tre. Vägledningen gäller specifikt samtalsgränssnitt, särskilt röstgränssnitt, och bör därför inte ses som en universell gräns för alla skärmar. Som en användbar utgångspunkt för en karaktärs välkomsthälsning gör tre tydliga val det första beslutet hanterbart, samtidigt som det finns utrymme för ett öppet svar. Google: ”Trestegsprincipen” fungerar även i samtalsdesign
Vad bör karaktären säga när kontexten är osäker?
Följ en enkel återhämtningssekvens: ange vad som är känt, markera vad som är osäkert och fråga användaren vad hen vill göra. Om karaktären bara minns en plats kan den säga: ”Jag har stationen noterad som vår senaste plats, men jag har ingen tydlig anteckning om vad som hände sedan. Vill du fortsätta där, återskapa det tillsammans eller välja en annan plats?” Den formuleringen gör inte en saknad detalj till påhittad berättelsehistorik.
Om användaren rättar sammanfattningen, godta rättelsen och fortsätt utifrån den. Om hen väljer en ny scen ska samtalet inte hela tiden dras tillbaka till den gamla. Det här är praktiska följder av att göra historiken möjlig att ändra och tydliggöra användarens val. De citerade källorna rekommenderar stöd för förtydliganden och upprepade förbättringar, men föreskriver inte just den här fiktiva dialogen. Microsoft Learn: Människocentrerad design för agenter
En enkel mall för båda välkomsthälsningarna
Vid ett första besök kan du skriva: ”Jag är [karaktär och roll]. Vi befinner oss i [specifik scen]. Du kan [val ett], [val två] eller [val tre] – eller föreslå något annat.” När användaren återkommer kan du skriva: ”Förra gången [kort sammanfattning av bekräftad scen eller beslut]. Vill du fortsätta, gå igenom det som hänt eller börja på nytt?” Använd den andra mallen bara när den tidigare kontexten faktiskt finns tillgänglig och är tillförlitlig.
Skillnaden handlar om orientering. Förstagångsanvändare behöver tillräckligt med bakgrund för att kunna delta; återkommande användare kan vilja ha en kort påminnelse och ett enkelt sätt att välja vad som ska hända härnäst. I båda fallen bör karaktärens ord knytas till sådant som går att se i samtalet. Erbjud verkliga alternativ och låt användaren avgöra om kontinuiteten fortfarande passar.